-

Jag är så less. Så less på alla tankar, på alla funderingar och krav. På all misshandling av min personlighet, min själ, min kropp. Att leva begränsat, att sätta upp stopp för dig själv, och dina egna känslor. Att välja svart på vitt, att välja ensamhet över sällskap. Allt pågrund av rädsla. Rädslan att tappa kontrollen, att begå misstag, att göra fel. Jag har levt under mina egna regler, mina egna begränsningar så länge nu. För länge, om jag får säga det själv. Och visst, allt är mitt eget fel, för jag valde allting själv. Men om jag kan sätta gränser, kan jag väl ta bort de med? Måste det alltid vara 'allt eller inget'? Kan man inte bara välja något mellanting, något som passar just mig? Att slitas mellan två ting, att vara förvirrad för jämnan. Jag vill inte leva så. Jag vet att något är fel, ett virus som ska bort. Det måste bort, jag ska få bort det. Så nu, efter många om och men, har jag bestämt mig. Bort med det, bort med tankarna, med gränserna. Det är nu det gäller, det är dags. Jag orkar inget mer, jag har slut på kraft.

"I'd rather feel pain than nothing at all", I wish I could say that. But this time - I choose to feel nothing at all.